IUP – det tar tid från verksamheten…

Efter ett givande Unikmeet i Göteborg har jag massor av inspiration, tankar och funderingar. Och all anledning till att återkomma till den här bilden…

”Hur lång tid ägnar du åt IUP?” frågan ställdes till lärare av Åsa Hirsch som inledde Unikmeet i Göteborg för skolledare. Åsa är doktorand vid högskolan i Jönköping och har analyserat IUP ur ett sociokulturellt perspektiv. Det var tydligt att det fanns två sätt att förhålla sig till frågan. Det var de som kunde räkna ut hur många minuter, timmar eller dagar de ägnade åt IUP:er, sen var det de som absolut inte kunde svara på frågan…. de som hummade och menade att det beror på…..  svaren kom inte med i forskningen men de kan ändå representera två sätt att tänka. Det ena tankesättet representeras av den grupp av lärare som ser IUP och skriftliga omdömen som något som uppstår inför utvecklingssamtalen, den andra gruppen som använder sig av IUP som verktyg för elevernas lärande och utvecklande av undervisningen.

De lärare som upplever att IUP tar tid från undervisningen, de som sliter sitt hår för att de ska sitta söndagen innan utvecklingssamtalen och skriva hundratals omdömen, de som stönar och pustar och upplever IUP som något som tar tid från verksamheten, uppdraget att undervisa. De är ganska många och de har en arbetsbörda som i alla fall periodvis är skyhög.

Men vad är då verksamheten och vad är uppdraget? Kan IUP vara ett verktyg för lärande istället för en tidstjuv? Personligen är jag övertygad om att IUP är ett kraftfullt verktyg för eleven att få syn på sin lärprocess och sin väg till målen, men det är också verktyg för lärarna att få syn på sin undervisning och är ett redskap för utveckling av verksamheten.

Nyckeln till det skriftliga omdömet är den pedagogiska planeringen, den är grunden för undervisningen, den måste vara tydlig och kommunicerad så att eleven kan involveras i sitt eget lärande och i dokumentationen av lärprocessen.En IUP-process som är levande i undervisningen och som är synlig för elever och lärare är en nödvändighet för att lärande ska bli begripligt för eleven men också greppbar för läraren. IUP kan inte vara något som sker veckorna innan utvecklingssamtalen, då blir det för tungt och för svårt.

Formativ undervisning är ett alltmer återkommande begrepp i olika sammanhang. För mig innebär det en undervisning som ger eleven rika möjligheter att få syn på sitt lärande självständigt, tillsammans med lärare och tillsammans med andra elever. En undervisning som utvecklar och utvecklas av lärare och elever tillsammans. Där fokus är de förmågor som ska utvecklas och där bedömningsmetoderna är andra än prov och poäng. Som sagt efter ett givande Unikmeet har jag massa funderingar och tankar…

 

 

 

Att känna sig fattig…

Vi sitter och äter lunch ihop några flickor ur förskoleklassen och jag. De undrar var jag kommer ifrån. Jag förstår frågan, ursprung är viktigt för oss på vår skola, vi har så många olika nationaliteter och det är spännande, men kan ändå inte låta bli att fråga vad de menar. ”Var är du född?” I Sverige svarar jag,, de är lite tveksamma till om det verkligen är sant, kanske det beror på mitt mörka hår och mörka ögon, men det får mig att känna mig lite som en i gänget. Sen börjar vi prata om språk…. ”Hur många språk kan du?” frågar en liten stjärnögd sexåring. Jag kommer fram till att jag förstår och kan göra mig förstådd på två språk, sen kan jag förstå och yttra några fraser på ett annat,  men det är nog bara två som kan räknas,känns lite torftigt. ”Ååååh vad synd om dig” säger den stjärnögda hon tycker också det är lite torftigt, ”jag talar fem språk.” Det visar sig att jag är den som kan minst språk vid bordet, jag är definitivt äldst land de andra som är sex eller sju år.

Att ha många språk är att vara rik, rik på språk. En liten tröst för mig är att språk är inte bara det talade utan det finns så många olika uttrycksformer, viktiga inte minst för de av oss som inte är så rika på det talade språket. Anna Kaya skriver klokt om detta i Alfa.