Omdefinierad rektor

Digitala resurser och sociala medier har gett mig helt nya möjligheter och helt nya arenor att bedriva skolutveckling. Möjligheterna blir fler och mer spännande för varje dag. De tar inte tid, de ger tid och framförallt ger de energi att utveckla skolan och uppdraget.

Förebildlighet i mina ledarhandlingar är en förutsättning för förändring. Om man vill förändra elevernas lärmiljö måste man börja med att förändra lärarnas. Vill jag att digitala verktyg ska vara naturliga redskap för lärande, vill jag att sociala medier ska användas i undervisningen, vill jag att eleverna ska få uppleva ett meningsfullt och lustfyllt lärande då måste jag som skolledare visa vägen.

Kanske är det så att man genom modet att visa på sin egen ofullkomlighet får de flesta av de änsliga motståndarna med sig.Jag spelar in knasiga och fnissiga filmer inför ”flippade” konferenser. Jag gör skruvade ”Vokis” för att hälsa elever och lärare välkomna till skolan. Fullständigt oseriöst kan man tycka men jag bjuder på det för jag vill att alla ska våga, att alla ska lyckas. Att lära kan vara glädje och lust, digitala verktyg gör det hela så mycket enklare.

Twitter gör att jag kan ha kontakt med lärare, skolledare och andra människor som kompetensutvecklar mig, funderar ihop med mig och ger mig stöd att våga tro på mig själv när det är lite tufft. På twitter får jag genast reda på det som händer och sker i omvärlden inte bara i skolan. På vår Facebooksida får vi  snabb respons från elever, vi kan lägga upp information men också visa på allt kul som händer.

Vårt digitala system för Individuella utvecklingsplaner gör att jag snabbt får en bild av resultat och måluppfyllelse, kvalitet på pedagogiska planeringar och omdömen, jag har utvecklingsplaner och planeringar för mina medarbetare digitalt. Jag kan återkoppla och ge feedback på medarbetares undervisning och deras reflektioner snabbt och enkelt.

Jag bloggar för att reflektera och för att sätta ord på tankar men också för att göra min röst hörd om allt det bra och allt det viktiga i vår svenska skola. En verksamhet som jag brinner för och som engagerar mig.

Digital teknik och sociala medier tar inte tid, de ger så mycket mer…
Jag önskar bara att fler skulle upptäcka möjligheterna…

 

Flippade möten

Att tycka olika kan betyda förändring och utveckling, men ibland kan diskussioner leda fram till att man blir ännu mer fast i sin övertygelse och att man får utveckla sina anledningar ytterligare. Dagens flippade skolledarmöte (som vår nytillträdda it-pedagog ordnat så suveränt) handlade om  ”the flipped classroom” och istället för att prata så fick vi naturligtvis pröva praktiskt, Förberedda med några  filmer och blogginlägg (av Karin Brånebäck) kastades vi rakt in i gruppdiskussionen. Den kom att handla om en förändrad lärarroll, elevsyn, ansvar, förhållningssätt och lärande och kanske inte minst synen på ledarrollen. För några var det nog första gången som de mötte begreppet ”the flipped classroom” och några av oss har nog gjort några trevande försök att mentalt ”flippa” konferenser och möten. Vi tyckte olika om mycket och lika om en del men det var högt i tak och diskussionen handlade om det som är viktigt.

Möjligheterna med ”flippade konferenser och möten” är att man får helt nya arenor att mötas på, alla har en förförståelse, har med sig tankar, idéer och funderingar till mötet, har inte minst kommit i en stämning för diskussionen. Diskussionen kan direkt handla om kärnan, uppdraget, verksamheten och lärandet. I skolan pratar vi om bristen på tid, bristen på tid att prata om det som är viktigt, bristen på tid att samlas kring elever och lärande. Jag tror att ”flippade möten och konferenser” är att ett sätt att respektera tiden, att använda tiden till rätt saker.

Jag tror på förebildlighet i min ledarroll. Min fullständiga övertygelse är att det jag vill ska ske i klassrummen det måste jag som ledare visa på, skapa arenor för och ge möjligheter till. Att utveckla metoder, undervisning och lärande är inte ytterligare något som ska göras,  det är själva uppdraget. Att förändra lärares lärmiljö är en förutsättning för att förändra elevernas. Dagens möte förändrade inte min föreställningsvärld men det utvecklade mina anledningar.

Att inte veta varken ut eller in

Lärare upplever allt mer stress i sitt yrke, ett ökat krav på dokumentation är ofta en av de förklaringar som ges till symtomen. Kravet på dokumentation har funnits ganska länge men har kanske blivit mer påtagligt inte minst på grund av införandet av digitala system som gjort lärarens dokumentation transparent, inte bara för elever och vårdnadshavare utan också för rektor. Det finns naturligtvis stora fördelar och är en absolut nödvändighet för att eleven ska få förståelse och möjlighet att ha inflytande över sitt lärande och därmed kunna ta ansvar. Läraren får underlag att följa upp, utvärdera och planera sin undervisning för den enskilda eleven men också för gruppen. Vårdnadshavare bjuds in att få insyn och förståelse för sina barns/ ungdomars lärande och kan därmed få större möjlighet att stödja hemma. Rektor får en ovärderlig möjlighet att följa upp resultat på individ- och gruppnivå att använda i det systematiska kvalitetsarbetet.

Att dokumentationskravet stiger lärarna över huvudet är inte alls förvånande, många sitter kvällar, helger, lov och skriver omdömen febrilt innan utvecklingssamtalen. Något som man gör för någon annan, något som har blivit ytterligare en pålaga. Många lärare idag vet nog varken ut eller in och har svårt att se sitt uppdrag för alla träden. När ska vi undervisa då, det måste väl ändå vara det som en lärare ska göra???

För att lärare inte duka under i sitt uppdrag måste dokumentation och IUP med skriftliga omdömen integreras i den ordinarie undervisningen, grunden läggs med en tydlig pedagogisk planering först då kan eleverna involveras i sitt eget lärande och dokumentationen av sin lärprocess, självständigt, ihop med läraren men också tillsammans med andra elever.

 

Att ha funderingar om IT-och digital kompetens del I

Så förstår man då att man har en omogen syn …. Det står klart när man läser Kairos futures senaste studie om IT- och digital kompetens i skolan. Intressant att reflektera kring är den klyfta i synen på IT i skolan som finns mellan ledning och klassrum som framkommer i studien. Påtagligt är att de som arbetar på ledningsnivå  – förvaltningschefer, rektorer; IT-strateger är i betydligt större utsträckning entusiastiska än vad lärare och elever är. Vad beror det här på? Och framför allt hur påverkar det skolan, undervisningen elevernas utbildning?

Kanske är det bilden av att tekniken på något sätt skulle kunna vara en quick fix för den problematik som skolan har, vad gäller elevers måluppfyllelse men kanske främst problematiken att möta samhällsutvecklingen, man pratar om framtiden men hur är det med nutiden? Kan det vara det faktum att det investeras i teknik men att lärare de som kan och ska utföra förändringarna, de som har möjligheten att verkligen göra något som betyder något för den enskilda eleven inte får tillräckligt stöd, utan lämnas ensamma med tekniken, Varsågod här får du en dator gör något fantastiskt!

Min bild av digital teknik i skolan är att det är egentligen ointressant. Inte ointressant som i att vi ska strunta i att satsa. Inte ointressant i den bemärkelsen att vi kan pytsa ut datorer, i-pads, mobiler, GPS:er, interaktiva skrivtavlor…. utan att faktiskt fundera på vad är det vi vill göra då??? Den pedagogiska tanken måste komma först, ibland kan det vara så att det är en penna eller en ask kritor som är det bästa verktyget. Men vi kan inte neka våra elever moderna viktiga arbetsverktyg som faktiskt är de som används i samhället på arbetsplatsen såväl som på fritiden.

Min bild är att skolan kan revolutioneras men det kräver inte bara kompetensutveckling av lärare och rektorer. Det krävs att lärare får stöd men också utmanas i sin roll, sitt uppdrag men också i sitt egna lärande. Alla kan lyckas i skolan med rätt stöd och rätt utmaningar.

 

 

Att ta förskolan in i 2000-talet

– Vad hände med prickarna då????
Det här är en bild från en friförskola, här arbetar vännen H. Vi var kollegor i kommunal verksamhet under många år. Osökt vandrade mina tankar till prickar  på golvet, sagostunder och flanellografer.

– Ska man ha ringsamtal ska man i alla fall sitta bekvämt sa H… och förresten välkommen in i 2000-talet ! och fick mig att känna mig stenåldersgammal och stockkonservativ.

Men bilden och samtalet väckte också funderingar kring vilka bilder vi har, hur vi förväntar oss att det ska se ut och hur det ska vara. Hur fast sitter traditioner och kulturer i våra väggar? Hur innovativa och kreativa är vi när vi planerar och tänker kring våra lärmiljöer? Väcker den här bilden direkt tanken aha det här är en förskolas rum för samling? Inte hos mig… men den väcker min nyfikenhet, vad är tanken, hur stödjer rummet, miljön barnets lärande och utveckling?