Vi gör rätt när vi kan!

Lilla E rynkar pannan i djupa veck, han sliter med sina bångstyriga bokstäver. Målet med lektionen är tydligt skrivet på tavlan på smartboarden ”vi ska skriva så andra kan läsa vad vi skrivit”. Det är ett av de första försöken att skriva för hand, ett första steg att börja utveckla en handstil. Annars, med hjälp av datorn, är de författare och läsare av stora mått och de flesta har kunnat läsa och skriva länge nu.

Lilla E har haft en lång väg till sitt läs- och skriv, en lång uppförsbacke men nu har han växt vill och kan. Fröken visar på tavlan hur bokstäverna ska stå på linjen, som hon står på golvet. Hon skriver ordet ”Först” det ska vara stor bokstav i början på meningen, man ska göra punkt. Lilla E har varit uppmärksam och lyssnat noga, han sätter igång att jobba direkt när han får texten han ska skriva av, det är en text som han själv varit med att skriva på datorn. Lilla E vill visa mig det han skrivit och få lite hjälp, han är inte riktigt nöjd med sitt resultat, det bekymrar honom.

Jag kikar på hans text som han plitat ner så fint. Varje mening ska börja med ”Vi” men förvånat upptäcker jag att E har skrivit ”Fi” varenda gång, förbryllande tycker jag. Jag frågar honom, han tittar förvånat på mig och pekar på tavlan ”stor bokstav”. Då går äntligen ljuset upp för mig, E har missuppfattat det fina stora F i början på Först som att det är en symbol för stor bokstav.  Jag visar och förklarar, i början på varje mening blir det nu ett stort och fint V som i Vi.

Vi gör rätt när vi kan, vi gör rätt när vi förstå, detta gäller oss alla och främst naturligtvis barn. De ställer inte till det, de bråkar inte, de gör inte fel för att de vill, för att göra det svårt för oss vuxna. De gör efter hur de förstår och hur användarvänlig situationen är för dem. Vi har ansvaret att försöka förstå för att de ska lyckas.

 

Är verkligen allt skolans fel???

Hur långt sträcker sig egentligen skolans ansvar? Är lärare offer? Den här krönikan av Jenny Strömstedt har länkats flitigt på FB och Twitter under dagen. Lite med glimten i ögat och ganska trendkänsligt föreslår hon LOT-bidrag för lärare som offrar sig för framtiden. Många lärare känner nog igen sig och himlar med ögonen, äntligen någon som ser det omöjliga i att   ha koll på om elever nätmobbar varandra, om alla får information på det sätt de önskar och i det ögonblick de vill, att ingen kör rattfull och ingen blir kriminell eller har åsikter som inte hör hemma i en demokrati, ja och sen var det ju det där med kunskaperna också.

Ska skolan verkligen hålla på med allt det här, ja och nej… eller jag tänker så här…

Det demokratiska uppdraget är tydligt och övergripande i skollag och läroplan. För att vara en demokratisk samhällsmedborgare behöver du både kunskaper så du kan bidra, förstå och verka, du kör inte full, du kränker inte eller diskriminerar inte någon varken IRL eller på nätet. Så ja det finns ett fostransuppdrag men kan skolan bära det mesta som går snett i allmänhet och synnerhet? Självklart inte, skolan kan inte och skall inte kliva in i hemmet och/ eller ta över föräldrars ansvar. Skolan ansvarar inte heller för all ondska eller alla fel som begås i samhället.

Skolan ska i all sin verksamhet verka för de demokratiska värdena, all personal ska möta elever med ett förhållningssätt som genomsyras av respekt och nyfikenhet. Att arbeta med demokrati och värdegrund är inget som ska ske vid tillfälliga projekt eller temadagar. Att undervisa det innebär att du som lärare aldrig får glömma de demokratiska värdena, att undervisa innebär att du som lärare har demokrati och värdegrund i åtanke i all din planering,i alla lärprocesser och i alla dina bedömningar. Att vara lärare det är att vara viktig på riktigt, inte att vara ett offer!

Tyckt i Rektortycket

Jag är sedan länge varit trött på och lite ledsen över den negativa bild av svensk skola som ofta målats upp från media, av politiker och andra tyckare, en bild som alltför ofta har fått stå oemotsagd. Var har rösterna från de som älskar sitt jobb varit, de som varje dag går till skolan med glädje och stolthet? De som vågar och kan göra skillnad för våra barn och ungdomar? Så när Anne-Marie Körling startade ”Lärartycket”, så tänkte jag äntligen ett forum för lärare att göra sina röster hörda om ett av de viktigaste yrkena man kan ha. En ännu tystare grupp är nog tyvärr rektorer, en kategori som inte alltför sällan beskrivs som en jagad grupp med bakbundna händer. Därför är möjligheten att få göra min röst om mitt uppdrag som rektor i ”Rektortycket” en chans jag inte kan låta passera…mitt inlägg om mångfald i möten kan du läsa här.

Att vara ny i svenska skolan

Lyssnade på Jan Björklund prata om regeringens nya reformpaket mot segregationen i skolan i Nyhetsmorgon för ett par dagar sedan. Fokus ligger främst på de nyanlända elevernas skolgång. Det finns positiva förtecken och vi som arbetar med dessa barn och ungdomars villkor i skolan varje dag är väl medvetna om svårigheterna med dagens skolsystem, vilket naturligtvis gör att man lyssnar med extra intresse och förhoppningar. Förhoppningar om att skolan ska få större möjligheter att möta våra allra nyaste elever utifrån deras specifika behov. Försiktiga förhoppningar som jag delar med Anna Kaya och Hülya.

Men precis som Ung&Dum beskriver så blir jag alltmer förvirrad och minst sagt oroad ju mer jag läser och lyssnar på våra statsråd. Jan Björklund uttalar sig om nyanlända som en homogen grupp och om den förändring som vi kan se i invandringen på ett oerhört negativt och generaliserade sätt. Förändringen i invandringen ses som ett hot och utarmning av det svenska skolsystemet, att de grupper som nu kommer till Sverige har inte tillräcklig skolgång eller kunskaper, problemet tillskrivs ”de andra” inte skolsystemet, inte undervisningen, inte kunskapssynen. Som alltför ofta läggs ansvaret utanför de som egentligen äger det och hos den som redan bär alltför mycket.

Utomlandsfödda elever är lika lika och lika olika som alla andra. De har alla förmågor, kunskaper och erfarenheter som vi i skolan måste hitta och lyfta. Ett välkommet reformpaket skulle ge oss i skolan större möjligheter att individanpassa och möta varje elevs specifika behov. Det skulle ge oss bättre verktyg att kartlägga varje elev, så att vi baserar vår undervisning på vetande och inte utifrån vad vi tror eller generaliserade sanningar. Det skulle ge oss resurser att utveckla modersmålet, svenskan och alla de andra språk som vi alla bär med oss.

 

 

 

 

 

 

 

IUP – det tar tid från verksamheten…

Efter ett givande Unikmeet i Göteborg har jag massor av inspiration, tankar och funderingar. Och all anledning till att återkomma till den här bilden…

”Hur lång tid ägnar du åt IUP?” frågan ställdes till lärare av Åsa Hirsch som inledde Unikmeet i Göteborg för skolledare. Åsa är doktorand vid högskolan i Jönköping och har analyserat IUP ur ett sociokulturellt perspektiv. Det var tydligt att det fanns två sätt att förhålla sig till frågan. Det var de som kunde räkna ut hur många minuter, timmar eller dagar de ägnade åt IUP:er, sen var det de som absolut inte kunde svara på frågan…. de som hummade och menade att det beror på…..  svaren kom inte med i forskningen men de kan ändå representera två sätt att tänka. Det ena tankesättet representeras av den grupp av lärare som ser IUP och skriftliga omdömen som något som uppstår inför utvecklingssamtalen, den andra gruppen som använder sig av IUP som verktyg för elevernas lärande och utvecklande av undervisningen.

De lärare som upplever att IUP tar tid från undervisningen, de som sliter sitt hår för att de ska sitta söndagen innan utvecklingssamtalen och skriva hundratals omdömen, de som stönar och pustar och upplever IUP som något som tar tid från verksamheten, uppdraget att undervisa. De är ganska många och de har en arbetsbörda som i alla fall periodvis är skyhög.

Men vad är då verksamheten och vad är uppdraget? Kan IUP vara ett verktyg för lärande istället för en tidstjuv? Personligen är jag övertygad om att IUP är ett kraftfullt verktyg för eleven att få syn på sin lärprocess och sin väg till målen, men det är också verktyg för lärarna att få syn på sin undervisning och är ett redskap för utveckling av verksamheten.

Nyckeln till det skriftliga omdömet är den pedagogiska planeringen, den är grunden för undervisningen, den måste vara tydlig och kommunicerad så att eleven kan involveras i sitt eget lärande och i dokumentationen av lärprocessen.En IUP-process som är levande i undervisningen och som är synlig för elever och lärare är en nödvändighet för att lärande ska bli begripligt för eleven men också greppbar för läraren. IUP kan inte vara något som sker veckorna innan utvecklingssamtalen, då blir det för tungt och för svårt.

Formativ undervisning är ett alltmer återkommande begrepp i olika sammanhang. För mig innebär det en undervisning som ger eleven rika möjligheter att få syn på sitt lärande självständigt, tillsammans med lärare och tillsammans med andra elever. En undervisning som utvecklar och utvecklas av lärare och elever tillsammans. Där fokus är de förmågor som ska utvecklas och där bedömningsmetoderna är andra än prov och poäng. Som sagt efter ett givande Unikmeet har jag massa funderingar och tankar…

 

 

 

Att känna sig fattig…

Vi sitter och äter lunch ihop några flickor ur förskoleklassen och jag. De undrar var jag kommer ifrån. Jag förstår frågan, ursprung är viktigt för oss på vår skola, vi har så många olika nationaliteter och det är spännande, men kan ändå inte låta bli att fråga vad de menar. ”Var är du född?” I Sverige svarar jag,, de är lite tveksamma till om det verkligen är sant, kanske det beror på mitt mörka hår och mörka ögon, men det får mig att känna mig lite som en i gänget. Sen börjar vi prata om språk…. ”Hur många språk kan du?” frågar en liten stjärnögd sexåring. Jag kommer fram till att jag förstår och kan göra mig förstådd på två språk, sen kan jag förstå och yttra några fraser på ett annat,  men det är nog bara två som kan räknas,känns lite torftigt. ”Ååååh vad synd om dig” säger den stjärnögda hon tycker också det är lite torftigt, ”jag talar fem språk.” Det visar sig att jag är den som kan minst språk vid bordet, jag är definitivt äldst land de andra som är sex eller sju år.

Att ha många språk är att vara rik, rik på språk. En liten tröst för mig är att språk är inte bara det talade utan det finns så många olika uttrycksformer, viktiga inte minst för de av oss som inte är så rika på det talade språket. Anna Kaya skriver klokt om detta i Alfa.

 

Vad en blogg kan betyda!

I förberedelseklassen går våra nyanlända elever. Det är egentligen inte en klass utan en särskild undervisningsgrupp. Alla eleverna är inskrivna i sin egen klass som de tillhör och ska gå i så fort deras kunskaper är tillräckliga för att följa den ordinarie undervisningen.

I förberedelseklassen finns det barn i olika åldrar, som kommer från olika delar av världen, som talar olika språk. Någon har gått i skolan länge och är jätteduktig, någon har aldrig haft möjligheten att gå i skolan, någon kan massor av matte och någon kan läsa, någon älskar djur och någon vill gärna leka.

På Kronan använder vi oss av ”att skriva sig till läsning” som metod för skriv- och läsinlärning, i förberedelseklassen använder de sig av att ”skriva sig till svenska”. De använder sig av datorer som skrivverktyg och de har en blogg tillsammans fbkkronan.skolbloggen.se. Bloggen ger motivation att erövra och utveckla språket, den ger lust och glädje i lärandet inte bara i skolan utan även hemma.

Det allra mest fantastiska med att blogga är att man skriver för en mottagare, det blir lärande på riktigt.  fbkkronanbloggen är ett bra exempel på detta. Inte bara föräldrar, släkt och vänner här i Sverige kan följa elevernas skolvardag utan bloggen når även till släktingar och vänner i hemländerna.

Eleverna och deras lärare gör ett fantastiskt jobb men jag vill också framhålla den här tjejen som visade hur man bloggar, och som stödjer och stöttar i allt vårt utvecklingsarbete som har med IKT att göra.

Vill ni läsa mera om fbkbloggen så kan ni göra det här.

Skolans viktigaste uppdrag!!!

”Skolan är den bästa platsen i världen att träna sig på att stå ut med olikheter, att stå ut med olikheter är fundamentet i demokrati”

Skolan är full av oslipade diamanter,som behöver putsas mot varandra för att glimma och skina i sina vackraste färger, vassa kanter behöver slipas. Mötet är skolans viktigaste uppdrag så se till att mötas!!!!