Omdefinierad rektor

Digitala resurser och sociala medier har gett mig helt nya möjligheter och helt nya arenor att bedriva skolutveckling. Möjligheterna blir fler och mer spännande för varje dag. De tar inte tid, de ger tid och framförallt ger de energi att utveckla skolan och uppdraget.

Förebildlighet i mina ledarhandlingar är en förutsättning för förändring. Om man vill förändra elevernas lärmiljö måste man börja med att förändra lärarnas. Vill jag att digitala verktyg ska vara naturliga redskap för lärande, vill jag att sociala medier ska användas i undervisningen, vill jag att eleverna ska få uppleva ett meningsfullt och lustfyllt lärande då måste jag som skolledare visa vägen.

Kanske är det så att man genom modet att visa på sin egen ofullkomlighet får de flesta av de änsliga motståndarna med sig.Jag spelar in knasiga och fnissiga filmer inför ”flippade” konferenser. Jag gör skruvade ”Vokis” för att hälsa elever och lärare välkomna till skolan. Fullständigt oseriöst kan man tycka men jag bjuder på det för jag vill att alla ska våga, att alla ska lyckas. Att lära kan vara glädje och lust, digitala verktyg gör det hela så mycket enklare.

Twitter gör att jag kan ha kontakt med lärare, skolledare och andra människor som kompetensutvecklar mig, funderar ihop med mig och ger mig stöd att våga tro på mig själv när det är lite tufft. På twitter får jag genast reda på det som händer och sker i omvärlden inte bara i skolan. På vår Facebooksida får vi  snabb respons från elever, vi kan lägga upp information men också visa på allt kul som händer.

Vårt digitala system för Individuella utvecklingsplaner gör att jag snabbt får en bild av resultat och måluppfyllelse, kvalitet på pedagogiska planeringar och omdömen, jag har utvecklingsplaner och planeringar för mina medarbetare digitalt. Jag kan återkoppla och ge feedback på medarbetares undervisning och deras reflektioner snabbt och enkelt.

Jag bloggar för att reflektera och för att sätta ord på tankar men också för att göra min röst hörd om allt det bra och allt det viktiga i vår svenska skola. En verksamhet som jag brinner för och som engagerar mig.

Digital teknik och sociala medier tar inte tid, de ger så mycket mer…
Jag önskar bara att fler skulle upptäcka möjligheterna…

 

Att vara förberedd

Här är några av alla de spännande frågeställningar och tankar som uppstod när vi hade vår första ”flippade konferens”

Ämnet var ”Bedömning för lärande”,  som förberedelse hade alla tittat på film (inte egenproducerad den här gången men det kommer) och läst ett kapitel ur Christians Lundahls bok ”Bedömning för lärande”. Mindre förläsande och mer fokus på mötet mellan människor är den stora fördelen med att ”flippade konferenser”.

Flippade möten

Att tycka olika kan betyda förändring och utveckling, men ibland kan diskussioner leda fram till att man blir ännu mer fast i sin övertygelse och att man får utveckla sina anledningar ytterligare. Dagens flippade skolledarmöte (som vår nytillträdda it-pedagog ordnat så suveränt) handlade om  ”the flipped classroom” och istället för att prata så fick vi naturligtvis pröva praktiskt, Förberedda med några  filmer och blogginlägg (av Karin Brånebäck) kastades vi rakt in i gruppdiskussionen. Den kom att handla om en förändrad lärarroll, elevsyn, ansvar, förhållningssätt och lärande och kanske inte minst synen på ledarrollen. För några var det nog första gången som de mötte begreppet ”the flipped classroom” och några av oss har nog gjort några trevande försök att mentalt ”flippa” konferenser och möten. Vi tyckte olika om mycket och lika om en del men det var högt i tak och diskussionen handlade om det som är viktigt.

Möjligheterna med ”flippade konferenser och möten” är att man får helt nya arenor att mötas på, alla har en förförståelse, har med sig tankar, idéer och funderingar till mötet, har inte minst kommit i en stämning för diskussionen. Diskussionen kan direkt handla om kärnan, uppdraget, verksamheten och lärandet. I skolan pratar vi om bristen på tid, bristen på tid att prata om det som är viktigt, bristen på tid att samlas kring elever och lärande. Jag tror att ”flippade möten och konferenser” är att ett sätt att respektera tiden, att använda tiden till rätt saker.

Jag tror på förebildlighet i min ledarroll. Min fullständiga övertygelse är att det jag vill ska ske i klassrummen det måste jag som ledare visa på, skapa arenor för och ge möjligheter till. Att utveckla metoder, undervisning och lärande är inte ytterligare något som ska göras,  det är själva uppdraget. Att förändra lärares lärmiljö är en förutsättning för att förändra elevernas. Dagens möte förändrade inte min föreställningsvärld men det utvecklade mina anledningar.

IUP – det tar tid från verksamheten…

Efter ett givande Unikmeet i Göteborg har jag massor av inspiration, tankar och funderingar. Och all anledning till att återkomma till den här bilden…

”Hur lång tid ägnar du åt IUP?” frågan ställdes till lärare av Åsa Hirsch som inledde Unikmeet i Göteborg för skolledare. Åsa är doktorand vid högskolan i Jönköping och har analyserat IUP ur ett sociokulturellt perspektiv. Det var tydligt att det fanns två sätt att förhålla sig till frågan. Det var de som kunde räkna ut hur många minuter, timmar eller dagar de ägnade åt IUP:er, sen var det de som absolut inte kunde svara på frågan…. de som hummade och menade att det beror på…..  svaren kom inte med i forskningen men de kan ändå representera två sätt att tänka. Det ena tankesättet representeras av den grupp av lärare som ser IUP och skriftliga omdömen som något som uppstår inför utvecklingssamtalen, den andra gruppen som använder sig av IUP som verktyg för elevernas lärande och utvecklande av undervisningen.

De lärare som upplever att IUP tar tid från undervisningen, de som sliter sitt hår för att de ska sitta söndagen innan utvecklingssamtalen och skriva hundratals omdömen, de som stönar och pustar och upplever IUP som något som tar tid från verksamheten, uppdraget att undervisa. De är ganska många och de har en arbetsbörda som i alla fall periodvis är skyhög.

Men vad är då verksamheten och vad är uppdraget? Kan IUP vara ett verktyg för lärande istället för en tidstjuv? Personligen är jag övertygad om att IUP är ett kraftfullt verktyg för eleven att få syn på sin lärprocess och sin väg till målen, men det är också verktyg för lärarna att få syn på sin undervisning och är ett redskap för utveckling av verksamheten.

Nyckeln till det skriftliga omdömet är den pedagogiska planeringen, den är grunden för undervisningen, den måste vara tydlig och kommunicerad så att eleven kan involveras i sitt eget lärande och i dokumentationen av lärprocessen.En IUP-process som är levande i undervisningen och som är synlig för elever och lärare är en nödvändighet för att lärande ska bli begripligt för eleven men också greppbar för läraren. IUP kan inte vara något som sker veckorna innan utvecklingssamtalen, då blir det för tungt och för svårt.

Formativ undervisning är ett alltmer återkommande begrepp i olika sammanhang. För mig innebär det en undervisning som ger eleven rika möjligheter att få syn på sitt lärande självständigt, tillsammans med lärare och tillsammans med andra elever. En undervisning som utvecklar och utvecklas av lärare och elever tillsammans. Där fokus är de förmågor som ska utvecklas och där bedömningsmetoderna är andra än prov och poäng. Som sagt efter ett givande Unikmeet har jag massa funderingar och tankar…

 

 

 

Att ha funderingar om IT-och digital kompetens del I

Så förstår man då att man har en omogen syn …. Det står klart när man läser Kairos futures senaste studie om IT- och digital kompetens i skolan. Intressant att reflektera kring är den klyfta i synen på IT i skolan som finns mellan ledning och klassrum som framkommer i studien. Påtagligt är att de som arbetar på ledningsnivå  – förvaltningschefer, rektorer; IT-strateger är i betydligt större utsträckning entusiastiska än vad lärare och elever är. Vad beror det här på? Och framför allt hur påverkar det skolan, undervisningen elevernas utbildning?

Kanske är det bilden av att tekniken på något sätt skulle kunna vara en quick fix för den problematik som skolan har, vad gäller elevers måluppfyllelse men kanske främst problematiken att möta samhällsutvecklingen, man pratar om framtiden men hur är det med nutiden? Kan det vara det faktum att det investeras i teknik men att lärare de som kan och ska utföra förändringarna, de som har möjligheten att verkligen göra något som betyder något för den enskilda eleven inte får tillräckligt stöd, utan lämnas ensamma med tekniken, Varsågod här får du en dator gör något fantastiskt!

Min bild av digital teknik i skolan är att det är egentligen ointressant. Inte ointressant som i att vi ska strunta i att satsa. Inte ointressant i den bemärkelsen att vi kan pytsa ut datorer, i-pads, mobiler, GPS:er, interaktiva skrivtavlor…. utan att faktiskt fundera på vad är det vi vill göra då??? Den pedagogiska tanken måste komma först, ibland kan det vara så att det är en penna eller en ask kritor som är det bästa verktyget. Men vi kan inte neka våra elever moderna viktiga arbetsverktyg som faktiskt är de som används i samhället på arbetsplatsen såväl som på fritiden.

Min bild är att skolan kan revolutioneras men det kräver inte bara kompetensutveckling av lärare och rektorer. Det krävs att lärare får stöd men också utmanas i sin roll, sitt uppdrag men också i sitt egna lärande. Alla kan lyckas i skolan med rätt stöd och rätt utmaningar.